Frölunda Indians är för närvarande mitt uppe i brinnande Sm-slutspel och efter

tre spelade matcher är Linköping något oväntat i förarsätet. I den här

matchserien var det dock de som gick in som favoriter. De blev näst bästa lag i serien efter suveräna 

Skellefteå och har på så sätt förtjänat favoritskapet. 

Tittar man ett par år tillbaka vore detta inte ett faktum, en lång rad beslut och 

givetvis effektivt och hårt arbete ligger till grunden för denna återskapade succé. 

Jag förundras lite över detta och bestämde mig för att dissekera detta Frölunda 

och gå lite djupare in på vad som egentligen ligger till grund för att hockeyintresset

återigen brinner i Göteborg (som det ska göra). 

- När Frölunda efter 38 fruktlösa år 2003 återigen fick lyfta Sm- bucklan fanns det en del 

mönster att utläsa kring hur det blev möjligt.

En stor del av laget bestod av lokala spelare som antingen växt upp i,

eller i närheten av Göteborg eller fått sitt Frölundahjärta inpräntat

från klubbens juniorlag. Det var därför många som verkligen brann för att vinna för en stad som

de verkligen kunde förknippa sig med, bl.a Niklas och Mikeal Andersson och Magnus Kahnberg.

Laget bestod också utav en mix av både unga och mer rutinerade spelare, där hungriga och 

respektlösa unga spelare (ex; Jari Tolsa 21 och Joel Lundqvist 21) bidrog med frenesi och fart 

medans äldre spelare som Jonas Johnson 33 och Patrick Carnbäck 35 bidrog med rutin och 

taktik. Frölunda hade också vid tillfället en erkännt duktig tränare i Conny Evensson, som man inte
riktigt lyckats ersätta förrän kanske nu, vilket jag ska återkomma till.

Detta kryddat med utländska stjärnor som Tomi Kallio och Fredrik Norrena bildade en 

symbios mellan spelarna och blev startskottet för klubbens etablering i toppen av Elitserien. 

Där fick ni en liten histrisk redogörelse( om än kanske lite lång) och det går att urskilja

en hel del likheter i 2003 års modell i dagens lag som kanske bådar gott. 

-Redan inför föregående säsong valde Frölunda att skrota det kostsamma och bevisligen 

inte så lycksosamma projektet som innebar utländska, dyra värvningar och istället fokusera 

på att knyta till sig spelare med koppling till Göteborg, som av olika anledningar försvunnit

bort från staden. Spelare som John Klingberg, Christoffer Persson och Anton Axelsson fick 

återigen iklä sig tröjan med Indianen på bröstet och bidrog till en nygammal göteborgsanda

som försvunnit någonstanns på vägen. 

Detsamma gäller satsningen på unga hungriga spelare. 2003 hade indianerna 8 spelare

i tidiga 20- års åldern, i år är den så mycket som någonstans kring det dubbla. 

Det är en helt otrolig ökning jämfört med tidigare år där endast ett fåtal junirorer fått

chansen. För att verkligen avslöja den kontrasten går det att titta på två typer olika exempel.

-1. Erik Karlsson, Lars Eller, Philip Larsen och Jaokim Andersson är exempel på spelare som 
med något undantag är ordinarie i sina NHL- lag. Var och en av dessa spelare var inte ordinarie i

Frölunda och var och en av dem var under olika perioder nerflyttade till Frölundas dåvarande 

´´ farmalag´´ Borås. Visst, man kan tala om att de här spelarna kan ha utvecklats så pass mycket 

att det inte alls var något misstag att peta dem. För mig är det solklart, det var feghet att inte ge

de här spelarna fullt förtoende. Spelare med sådan uppenbar potential ska vara givna att satsa på.

Ett annat exempel är den utbredda skara av Frölundafostrade spelare som ratats av klubben 

och sedan mer eller mindra gjort succé i andra lag. En sådan spelare är Patrik Zachrisson. 

Zachrisson har bland annat gjort 36 a-landskamper för Sverige, han har en Sm- medelj med 

Linköping och spelar för närvarande i KHL för HC Lev Praha. Ett annat exempel är den Simon 

Hjalmarsson som just för tillfället också spelar i Förlundas kvartsfinalmotståndare Linköping, han har

ett Vm- guld och har stor möjlighet att ta klivet till NHL nästa år. Andra spelare som

istället kunnat göra långa och fragångsrika karriärer i frölunda är Mattias Ritola, Viktor Stålberg,

Anton Axelsson och Robin Figren. 

- Den här analysen är förstås en aning orättvis, och jag vet att det i alla dessa fall inte

alltid varit Frölunda som klubbs fel, utan det i vissa fall råder olika omständighter kring

varför en spelare väljer att lämna, inte minst för att ta nästa steg i sin karriär.

Man kan heller inte satsa på en ung spelare bara för att han är just ung och talagnfull,

han måste givetvis besitta tillräcklig kvalité. Men jag försöker att statuera någon

form av poäng här och jag är övertygad om att Frölunda under en

period av 5-6 år gick miste om en hel rad talanger för att man valde att

satsa på utländska, dyra spelare som i många fall blev fiaskon. 

Nu är som sagt Anton Axelsson och även Robin Figren tillbaka i laget och jag tror

att det på den inslagna vägen man ska gå. 

- precis som 2003 har Frölunda hittat en väldigt duktig tränare. Den erkännt

duktiga Rönnberg är förknippad med tidigare postitiva resultat i både Luleå

i Elitserierien och för Småkronorna. Jag märkte redan under de första åren i 

Luleå att det är en tränare med pondus, taktiskt kunnande och en fantastisk 

förmåga att få sina spelare att spela både disciplinerat men ändå vågat.

Spelarna verkar alltid spela med ett självförtroende att allt är möjligt och där de 

uppmanas att misslyckas för att sedan lyckas. Dessutom vågar han likt Conny Evensson 

satsa på unga, orutinerade spelare och får de att växa med uppdraget. 

Han har från sina år i Småkronorna sätt vilken enorm potential det finns hos dagens 

unga hockeytalanger och att de inte får förbises. 

För mig är Rönnberg ett perfekt val i detta ´´Frölunda´´ och jag hoppas han 

stannar i klubben längre än sina föregångare.

- En annan stor pusselbit som fått positiv inverkan är anställningen av den 

föra detta Sävehof ordföranden Mats Grauers. Grauers tog över ordförandeposten

efter Per Anders Örtendahl som valde lämna sin post. 

Jag kan inte peka på en massa saker som Grauers gjort i detalj men hans 

fantastiska arbete i Sävehof talar för sig själv, och sedan hans tillkomst 

till klubben har kurvan pekat uppåt. 

Slutligen;

Det är cyniskt att säga att det finns ett solklart tillvägagångssätt som 

i alla lägen kommer att fungera för Frölunda. Det är inte ens säkert att

de tar sig vidare från kvarten. Men det är tydligt att deras nuvarande 

strategi passar allt från laget och föreningen till fansen och den 

göteborgska andan. 

Frölunda är på rätt väg!