Det blev en solskenshistoria när Sverige mötte ett decimerat Montenegro i söndags. Sverige förväntades vinna, behövde vinna och gjorde det. Även om det, sista matchen före semestern darrade lite i andra halvlek.

Före matchen var snacket mest om Zlatans kommentar – Sverige var bättre under Lagerbäck. Citatet piskades upp i media men blev ingen stor grej när både spelare och Erik Hamrén själv ställde sig bakom det. Med raka ryggar sa de helt enkelt sanningen. Tänk om spelare alltid uppträdde så. Vilken förlust för media.

Mitt emellan två mästerskap var det svalt intresse för matchen. Givetvis finns förklaringen att de unga herrarnas och damernas mästerskap prioriteras högre. Men trots det upplever jag att intresset för a-landslaget generellt sätt, för bara två, tre år sedan var högre. Man pratade mer om det och det betydde helt enkelt mer. Två raka missade mästerskap, plus saknaden av nya profiler har helt enkelt gjort sitt. Därför var segern mot Montenegro viktig. Vägen mot EM ligger nu likt en äng, öppen och klar och det är precis det som behövs för att intresset ska öka.

Om snacket innan matchen handlade om Zlatan, handlade själva matchen ännu mer om Zlatan. I ett annars mediokert Sverige, var han tungan på vågen och båda hans mål vittnar om en nivå i världsklass. Mot ett lag som Montenegro räcker det faktiskt att Zlatan har en bra dag för att kunna göra två mål.
Jag är inte ens säker på att Sverige vunnit utan honom. Men allt detta vet vi ju reda. Det som däremot slog mig vad gäller Zlatan var vilken oerhörd glädje och energi han visar upp när han gör målen. Han är 34 år och har inget att bevisa, har redan passerat det svenska målrekordet, i en match mot Montenegro men firar som om det vore hans första mål. Jag tycker det är stort. Det visar att han fortfarande brinner för både fotboll men framförallt för Sveriges landslag. Det faktumet gör att EM-deltagande känns ännu mer klart. Det visar också att tiden efter fotbollen kommer bli tuff för Zlatan. Han kommer sakna det.

Och Sverige kommer sakna honom.

Utöver Zlatan var nog den överdrivet bespottade Andreas Isaksson bäst. Han gjorde en helt fenomenal räddning och räddade ett svenskt fiasko. Att han varit Sveriges förstamålvakt i över tio år är inte konstigt. Det är snarare konstigt att han aldrig spelat på den högsta nivån. Jag tycker han är underskattad.

I övrigt tycker jag det var kul att höra Anders Svenssons kommentar om Kim Källström. De har ju ofta kamperat ihop med varandra men ofta även konkurrerat. Han sa att Kim ofta söker den avgörande passningen, kanske ibland för ofta. En kommentar som kändes en aning bitter och samtidigt vittnar om en spelare som ägnat tid åt att analysera en konkurrents svaga sidor. Just kommentarerna om spelarna tycker jag annars göt Anders Svenssons kommentering intressant, speciellt när han så nyligen spelat med de flesta.

Ja ett mästerskap hade varit otroligt roligt. Satt och kollade lite gamla fotbollskrönikör häromdagen och det ät ju nostalgiskt i sig men de blir alltid mycket bättre när Sverige varit med. 

Makalöst, enastående! Superlativen går att stapla på varandra. Ungdomen och erfarenheten i en kombination, svår att inte tycka om. För herrarna satte en bruten stav stopp.

Först och främst måste dock Norge, guldmedaljören hyllas. Ingrid Flugstad och Maiken Kaspersen Falla var utan överdrift överlägsna. Norge står i en klass för sig och OS-missen, i deras mått mätt verkar ha varit en sporre som gjort dem ännu bättre.

Sveriges insats är också den, både taktiskt och mentalt otroligt bra. Kämparglöden hos den alltid lika stretande Ida Ingermarsdotter gav mig rysningar. Jag stod själv på löpbandet och rycktes helt med. Jag var alldeles slut efteråt. Idas förmåga att alltid vara som bäst när det gäller är få förunnat.
Hennes åtta medaljer i OS och VM- sammanhang, varav 2 guld, visar inte minst det. Hon är en av de allra största skidåkare vi haft.

– Efter min andra runda kände jag mig stum i benen men för att ge Stina ett bra utgångläge inför sista, var det bara att borra ner huvudet och köra, sa Ida Ingemarsdotter till SVT sport efter loppet.

Parhästen Stina Nilsson var inte sämre hon. Det 21-åriga stjärnskottet från Malung i Dalarna fortsätter visa hur otroligt snabb och stark hon är. I blåa tonade glasögon såg hon genomgående lugn ut och i spurten visade hon hur snabb hon är. Om Ida börjar bli till åren (hon fyller 30 i april) är Stina den sprintstjärna vi kommer få följa i många år till. Hon är bara 21 och jag lovar, detta var inte sista medaljen. 

Hon är än så länge VM i Faluns medaljsdrottning med sina två silver. Även om det antagligen kommer vara någon annan när VM är över, har hon ändå gjort ett fantastiskt mästerskap.

En incident som kunde ha kostat Sverige segern inträffade i den näst sista kurvan men domarna gav bara Sverige en varning. Silvret var klart.

– Jag var orolig när jag beordrades bort till juryn. Jag visste inte ens om incidenten och man vet aldrig hur de resonerar. Men nu känns allt otroligt bra. Tack också för det fantastiska stödet, sa Stina Nilsson till SVT sport.

I herrloppet vann, precis som i damfinalen Norge. Om möjligt ännu mera överlägset. Petter Northug, tillsammans med Finn-Hågen Krogh, tog sitt andra guld och visar oroväckande bra form.

För Sveriges del föll chanserna med en fallande ryss, som ramlande rakt in i Teodor Peterson vid växlingen inför sista varvet. Otur för Sverige som hade ett relativt bra läge till medalj.

– Det är otur helt enkelt, sa Tedor Peterson till SVT sport.

Ett silver får trots det betraktas som väldigt bra. Det är små marginaler i sprint. Detta bådar gott inför det fortsatta tävlandet. 

För en vecka sedan la Christian ”Chippen” Wilhelmsson skorna på hyllan. Antagligen för gått. Jag tycker att han är värd att hyllas. Och bättre sent än aldrig. Att Christian Wilhelmsson nu chippat en fotboll, på hög nivå för sista gången, är däremot inte ”bättre sent än aldrig”.

Han har 79 landskamper och fyra mästerskap för Sverige. Han gjorde sin debut i Allsvenskan vid 35 års ålder. Han har spelat i alla, förutom den tyska, toppligorna i Europa. I storklubbar som Roma, Anderlecht och Deportivo La Coruna. Ändå är Christian Wilhelmssons karriär ganska svårdefinierad.

Han slog igenom som en riktig supertalang i Mjällby, dåvarande division 1. Därefter gjorde han bra säsonger i både Norska Stabæk och Belgiska Anderlecht. Han fick speltid, förtroende och vann titlar. Samtidigt var det tydligt att det fanns potential, också för större klubbar. Inte minst Manchester Citys världsback Vincent Kompanys hyllning visar det.

”En av de mest tekniska spelarna jag träffat säger farväl till sporten. Hade några fantastiska ögonblick i Anderlecht”.
 

Han visste det också själv och fortsatte sin karriär i Franska Nantes. Vid den tidpunkten var han 26 år och skulle han ta klivet, skulle det vara nu. Det blev inte riktigt så tyvärr. Han lyckades aldrig ta plats i startelvan och under de nästkommande 2 år var han utlånad till inte mindre än 3 olika klubbar. Roma, Bolton och Deportivo. Där visade han ljusglimtar, men spelmässigt var det ändå för mycket upp och ner. Och han lyckades aldrig återerövra de förtroende han haft tidigare i karriären.

På något sätt blev det signifikativt för hans karriär. Han var under perioder otrolig bra. En sådan spelare som verkligen kunde avgöra matcher. Men han kunde också vara väldigt osynlig och fullständigt utraderad på sin kant. Han lyckades aldrig hålla sina formtoppar tillräckligt länge.

På något sätt visar det hur svårt det är att vara bäst. Det räcker inte att vara bra några matcher. Du måste vara bra nästan jämt. Förmodligen är det just det som skiljer de största, mot de som hamnar precis under.

En relevant liknelse går att göra med Fredrik Ljungberg. De var båda stora talanger som flyttade utomlands tidigt. De hade liknande spelstilar och var jämngamla. Skillnaden hette jämnhet. Ljungberg hade en mycket jämnare högstanivå. Han hade också en snäppet vassare karriär.

Det är förstås inte hela förklaringen till att Ljungberg nådde högre. Men jag tror absolut att det är en av anledningarna.

I ”Chippens fall behöver vi nog inte oroa oss för att han, efter att ha avslutat karriären, kommer drabbas av det så utbredda, efter-karriären syndromet. Det som kan inkludera rastlöshet, ångest och depression.
Han har startat fotbollsagenturen Star Agenzy.

Det går väl att hoppas på, att eftersom han redan har otroligt mycket pengar, istället kan rikta in sig på att tjäna spelarna. Det skulle bli en välbehövlig motpol till samtidens agenturer. Han har också ett eget klädmärke (CWIL). Han kommer inte att stå rastlös. 

I landslaget, det lag de flesta svenskar känner honom från, lyser ojämnheten också igenom. Jag minns att i vissa matcher kunde jag undra om han överhuvudtaget spelade. Andra matcher kunde virvelvinden Wilhelmsson bli inbytt och göra helt matchavgörande insatser. Och man undrade: Varför fick han inte starta?

Hans något skämtsamma kommentar till aftonbladet, kring hans tid i landslaget, summerar tiden ganska väl.
– Fan att jag inte fick spela mer i landslaget, att jag alltid blev utbytt i 64:e minuten.

Ändå tror jag att han har betytt väldigt mycket för svensk fotboll. Han har haft en ganska osvensk spelstil. Snabb, teknisk och irrationell. Det till skillnad från många andra svenskar som under framför allt 2000- talets början och mitt var ganska begränsade men med mer tyngd. Jag tror att många av de tekniska spelare som kommit fram nu, inspirerats av Wilhelmsson. Till exempel Muamer Tankovic, Emil Forsberg och Alexander Kacaniklic.

Trots sin ålder och en spelstil som bygger på fart och finess har Wilhelmsson hållit en förvånansvärt hög nivå länge. När han skrev på för Saudiska Al-Hilal 2008, trodde jag och säkert många andra på en mer eller mindre sviktande karriär och definitivt inget mer landslagsspel. Där hade jag fel. ”Chippen” spelade i landslaget under hela den 4 år långa Al-Hilal sejouren. Inklusive EM-slutspelet 2012 i Polen och Ukraina. När han så kom hem till Mjällby förra säsongen och gjorde sin allsvenska debut. Dominerade han, halvskadad. I ett lag som senare skulle åka ut visade han upp ett spel, som kunde ha räddat dem kvar. Och visst vore det ettlyckligt slut? Visst hade han ett par års spring kvar?
Men Christian Wilhelmssons karriär följer inte riktigt det mönstret. Den har varit brokig, den har varit ojämn men framför allt, många gånger helt fantastisk.

Tack ”Chippen” du har gett mig både kärlek och besvikelse.

Lycka till. 

Om två veckor drar skid-VM i Falun igång. Hemma VM alltså. Den svenska truppen är uttagen utan större skrällar. Jag har tidigare skrivit om SVT:s miniserie Sveriges skidhjältar och ju mer VM närmar sig desto starkare känns serien.

3 av 5 avsnitt av Sveriges skidhjältar har sänts hittills. Vid flera tillfällen av programmet tåras det bokstavligt talat i ögonen på mig. Några gånger fäller jag till och med en tår eller två. Det är rätt intressant att fundera över anledningen till att just det programmet berör mig så kraftigt. För det första är det nog nostalgikern i mig som berörs. Många scener är från OS i Sotji, vilket var så otroligt fantastiskt att följa. Det var ett närmast perfekt OS där Sverige utmanade, den inom skidvärlden ständiga storebrodern/ systern Norge och till exempel vann både herr och dam-stafetten. Vallningen var ihållande bra och framgångarna födde framgångar. Vad som gjorde OS:et ytterligare positivt för många (speciellt svenskar) var att den ständiga kärleks/hatpersonen Petter Northug hade de riktigt tungt. Dålig form och dåliga skidor berövade skidprofilen framgångar. Vi jante- Svenskar gillar ofta när den kaxiga får vad han förtjänar, så att säga. I år har det tvärtom. Norge har varit fullständigt överlägsna och Northug tillbaka i gammalt gott slag. Nu har han dessutom en bror som visar gryende form. Ännu mer Northug alltså. Men det ska tilläggas. Under mästerskapssäsonger är det mästerskapen som gäller. Det känns också som att Svenskarna prioriterat VM högst.

 
Nostalgi i alla ära. Det som berör mig allra mest den passion varje åkare visar. Bakom kulisserna har det blivit ännu tydligare hur mycket blod, svett och tårar de faktiskt lägger ner. Allt, verkligen allt är inriktat mot att bli snabbare, starkare och bättre. Det har man inte riktigt i åtanke när man ser de olika tävlingarna. På något sätt blir de därför mer förståeligt den enorma glädjen, eller för den delen besvikelse åkarna visar upp i TV-rutan.

När man sedan förstår att skidåkningen kanske inte alltid är så fantastiskt glamourös blir man än mer imponerad. Vissa dagar är träningen bara otroligt grå och tråkig. Men var dag är de ändå där. I skogen, i gymmet, på löpbandet eller i spåret. Gnetar, stånkar och bara åker, mil efter mil, efter mil.

Det sista som på något sätt värmer mitt hjärta handlar om den ekonomiska situation de flesta skidåkare befinner sig i. Många av dem får vända på kronorna för att få det att gå ihop med resor, utrustning och så vidare. Det finns en sekvens i serien där Charlotte Kalla, Anna Haag och Emil Jönsson filmas för reklam. Det är tydligt hur de verkligen ogillar det. Det är kallt, långtråkigt och träningstimmar som försvinner. Men de måste genomlida det. De behöver pengarna och sponsorerna för att kunna fortsätta träna och nå sina drömmar. Och genomlida är de bra på. De genomlider ju mördande träningspass varje dag, året om. Det gör sporten så skrämmande romantisk. De genomlider för att genomlida. För några sekunder av eventuell eufori. Det är det som är sport. Och vad som gör det ännu mer starkt är att just den här typen av passion på många sätt är på väg att försvinna.

Det är bara att jämför med fotboll. Där finns det inga som gör reklam för att få kunna hålla på med sin sport. De gör det för att få ännu mer pengar. Där försvinner passionen steg för steg. Allt mer handlar om pengar. Inom skidåkningen är passionen intakt.

Det finns också någon helt otrolig äkthet inom landslaget. Det verkligen lyser genom rutan. Skratten är äkta, svetten är äkta, känslorna äkta. Det måste också vara rätt unikt vilken lagsammanhållning det finns i landslaget. Trots att det till stor del är en individuell sport. De tar verkligen hand om, och bryr sig om varandra. Det är stort.
Serien har gjort mig ännu mer exalterad över hemma-VM.
Jag rekommenderar er att kolla ni med.

Ja det var ju sportkollen som var namnet. Och mest har det varit tal om fotboll. Emellertid är det fullt av andra sporter som är högaktuella för tillfället, speciellt ur svenska ögon sett. Här följer en liten genomgång av de olika matcher, turneringar och lopp jag följde lite närmare förra veckan.

Handbolls VM i Doha, Qatar har dragit igång. Sverige har inlett med tre raka segrar och känslan är att de kan gå riktigt lång. Ingredienserna finns åtminstone. Jag såg bara matchen mot Island men resten av turneringen kommer jag, och råder er alla att kolla på.

Det mest uppseendeväckande med handbolls-VM är dock inte Sveriges framgångar utan de sätt Qatar tagit sig an turneringen. De har med oljemiljoner värvat ihop ett slagkraftigt landslag. Det har till och med värvat ihop en spansk hejarklack, eftersom handbollsintresset i Qatar är i det närmaste obefintligt. Det är ytterligare ett steg i Qatars väg mot idrottsland och turistmål.

För mig har landskamper aldrig handlat om pengar. Det har alltid varit ett länders bästa spelare mot varandra, nationell stolthet i första hand, möjligtvis prestige i andra, men aldrig pengar.

Att supportrar värvas in för att heja på ett främmande land är absurt. Det gör att misstanken om att handbolls-VM, precis som fotbolls-VM är köpt. Köpt för att etablera Qatar på kartan, som turistnation. Om så är fallet kommer det att skada idrotten långt mer än vad vi kan tro. Fortsätter det så kommer trovärdigheten och därmed intresset långsamt att dö. Idrotten, agera!

Skidor-inför Falun-VM

I lördags återupptog jag en mindre förekommande vana med att följa herrarnas och damernas sprint. Denna vecka i estniska Otepää. Intresset för en världscuptävling i längdskidåkning är kanske inte jättestort, speciellt inte för oss unga. Men vid VM och OS brukar intresset stiga markant. Om drygt en månad drar VM igång. Det hålls i Falun, vilket bör öka intresset ytterligare. I vilket fall som helst betyder det otroligt mycket för åkarna. I SVT:s serie Sveriges skidhjältar uttrycker till och med det, svenska guldhoppet Calle Halfvarsson som att han faktiskt rankar det högre än OS, just eftersom det är på hemmaplan.

Hur ser då formen ut?
Nja, sådär. För herrarna blev det ingen pallplats (Emil Jönsson hade en del otur). Så där finns det lite att slipa på. Däremot tog Stina Nilsson en imponerande andraplats, som hon dagen efter tillsammans med Ida Ingermansdotter följde upp med en förstaplats i lagsprinten. Det bådar gott inför VM. Dessutom finns ju Kalla!

Premier League och England

Visst finns det trots allt plats för lite fotboll. I England spelas det just nu för fullt. Premier League, FA-cupen och ligacupen samtidigt! Helgens toppmatch spelades mellan Manchester City och Arsenal på söndagseftermiddagen. Arsenal hade före matchen inte slagit ett regerande mästarlag på 13 år! 13 långa år fick sig sedan ett slut. 0-2 skrevs slutresultatet till. City märkbart uddlösa. Mycket har det skrivits om Arsenals pragmatiska inställning. Hur Wenger släppte sin bollinnehavs-filosofie för att istället ligga rätt i positionerna och invänta Citys misstag/ luckor. Så var det, men samtidigt kombinerade de det med att hålla i bollen i trängda lägen och pressa City-spelarna så fort de hade bollen. Imponerande! Om Wengers önskan om att Arsenal i år ska vara som bäst på våren slår in, är de på god väg.

Det är mycket nu. Chelsea spelade i Premier League i lördags. De spelade i ligacupen i går, på lördag spelar de FA-cupen. Jag tycker det märks. I går mot LIverpool var de inte speciellt bra. De ser faktiskt ganska tröga ut. Matic blottades i går. Likaså backlinjen. Nu fick de visserligen, trots 2-19 i skott till Liverpools fördel med sig ett bra resultat (1-1) och har en god chans i nästa veckas retur på Stamford Bridge. Men det såg verkligen inte ut som höstens Chelsea. Kanske måste Mourinho börja rotera lite? Hur som helst såg Liverpool väldigt piggt ut. Sterling, Coutinho och Markovic har ett otroligt bolltempo och 3-5-2 fungerar väl. Precis som Arsenal ser Liverpool ut att gå en fin vår till mötes. Det var också väldigt bra stämning i går på Anfield.

Till sist. Jag vet att det raljeras en hel del om Man Uniteds dåliga backlinje. Till viss del rimligt. Ibland är det stappligt och förvirrat. Men faktum är att endast Chelsea och Southampton har släppt in mindre mål. Och hade de inte fallit ihop totalt mot Leicester i början av säsongen (5 insläppta mål) hade de bara haft 16 insläppta. Därför, en liten känga till alla experter och tyckare därute.

Hoppas mörkret inte gör er alla allt för deppiga, ha det bra. 

I förrgår spelades årets första och säsongens andra Madridderby. Men regerande Champions League vinnaren får ursäkta. Regerande La Liga vinnaren får ursäkta. Till och med världens bästa spelare får ursäkta. Den här kvällen är tillägnad El Niño.

Sju svåra år. Uttrycket härstammar från ett avsnitt i Bibeln. Det var efter sju år av goda skördar som Egypten, efter Josef, patriarkens förutsägelse, drabbades av sju svåra år. Sju år sedan är det Atletico Madridsonen Fernando Torres lämnade det lag han växte upp i. Det lag han kom att bli älskad i. För Torres har det inte varit sju svåra år. Möjligtvis kan de sju åren delas upp i fyra goda och tre något svårare. Åren i Liverpool kan nästan uteslutande beskrivas som goda. De tre senaste har varit tyngre.

Många är vi som följt Fernando Torres karriär. Från fjunig tonårskapten i Atletico Madrid. Som sylvass världsklassanfallare i Liverpool. Som spjutspets i det spanska lag, som betraktas som ett av de allra bästa landslag någonsin. Någonstans i det hela föll han bort. Visserligen fick han ta del av en Champions League titel med Chelsea och några månader i charmiga Milano. Men han var inte den Torres vi hade förälskat oss i. Torres föll både fort och hårt. Efter lårskadan i slutet av 2008 har han aldrig varit sig lik. Men när han var som bäst, ja då undrar jag om det fanns någon bättre anfallare.

Nu är han tillbaka där allt började. Det är precis så bra det kan bli. Han förtjänar det. Han förtjänar en klubb som tror på honom, som älskar honom. En klubb där han kan spela utan press.

Kan han bli den han en gång var?

Nej definitivt inte. Förutom ett förlorat självförtroende har Torres, förmodligen på grund av sina skador, tappat det steg, som en gång gjorde honom så bra. Det steg som fick Nemanja Vidic, i möte efter möte mellan United och Liverpool att dra på sig röda kort.

Men är han slut?

Nej det tror jag inte heller. Om självförtroendet återfinns så tror jag också att målsinnet kommer tillbaka. Jag tror också att den excentriske och energiska tränaren Diego Simeone är rätt man att återuppliva Torres.

Matchen då?

Den vann Atletico, något överraskande med 2-0, efter mål av Raul Garcia och Jose Gimenez. Målet av Garcia gjordes på straff. Något i mig ville verkligen att Torres skulle ta den. Men kanske var det smart att inte leta sagoberättelser. Hade han missat, hade det kunnat bli ödesdigert. 

Nu gjorde han ändå en hyfsad match. Fick med sig några frisparkar och jobbade, i Atleticostil hårt. Han byttes ut efter 60 minuter, till intensiva applåder.
Efter matchen visade han upp ett leende ansikte.
Han var hemma igen.  

108 matcher nästan 10 000 minuters fotboll har spelats sedan Vm inleddes den 12 juni.

Känslan är att minst 90 % hålit bra eller väldig bra nivå och ja stämmer upp i hyllningskören 

i att detta varit ett helt fantastiskt Vm än så länge. Vi har fått se underhållande fotboll, 

välspelad fotboll, tuff fotboll, naiv fotboll, cynisk fotboll. Vi har välsignats med vackra mål,

fantastiska målvaktsparader, vackra, prestationer, häpnandsväckande domarebeslut,

färgstaska profiler, vi har till och med fått bevittna en del smarriga skandaler. 

Nu återstår endast 4 matcher, och det är med både änglsan och förväntan jag ställs inför

det faktumet. Änglsan över att denna underbara parad snart upplöses och inte återkommer

på 4 år. Men förväntan över klimaxet, ett klimax där endast ett fåtal kan bli hjältar,

där de stora skiljs mot de största, där allt ska avgöras. Och även om vi redan sett nervkittlande

matcher är detta de allra största nagelbitarna. 

Det finns en hel del frågetecken som ska rätas ut?

-Hur klarar sig Brasilen utan fixstjärnan Neymar och kaptenen Thiago Sillva?
Blir pressen för stor nu? Är batterina urladdade?

- Har Louis Van Gaal några fler ess i rockärmen? Har domarna genomskådat Robbens skådespel?

Håller det holländska försvaret när det går riktigt fort?

Klarar Messi av ansvaret? Hinner Argentinas försvar med Robben?

Hur mycker gör avsaknaden av Di Maria?

Får Jogi Löw sparken? Kommer Klose spela, och i så fall slår han rekordet?

Det finns en möjlighet att vi redan efter semi-finalerna kan få uppleva fotbollhistoria. 

Om Holland och Tyskland vinner sina respektive matcher kommer vi för första gången 

att få bevittna en heleuropeisk final på sydamerikanska mark och på så sätt för första 

gången se ett europeiskt lag vinna Vm i Sydamerika. 

Men är det den finalen vi vill se? tveksamt va, visst vill vi se hemmanationen spela Vm-final

i Rio på Maracana för andra gången, och varför inte mot antagonisten Argentina, där Messi 

går en kamp mot historien och Brasilien en kamp mot fotbollsromantiken. 

Just det scenariot kittlar något fantastiskt i mig. Men ska vi följa de rent fotbollsmässiga kriterierna

tycker jag personligen att Holland och Tyskland spelat mer fulländad fotboll än sina kombataneter

även om alla fyra har haft problem på vägen. Hur som helst kommer det bli en alldeles extraordinär final.

Just det faktumet att inget av lagen haft någon rak väg genom turneringen(alla har till exempel ett

oavgjort resultat efter full tid sedan åttondelsfinalrena började) gör det hela så fantastiskt spännande 

och svårtippat. Jag har i nuläget ingen favorit utan känslan är att det kan gå nästan hur som helst. 

Hur det än går i matcherna som avgör valören på medaljerna så vet jag att guld- vinnarna och till 

viss del brons- medaljörerna kommer att minnas det för resten av deras liv. Främst är det antagligen 

känslan de aldrig glömmer. Minnen bleknar men känslan, den som är så fruktasnvärt svårt att sätta ord

på(därav alla löjliga guldmedaljsintervjuer) är något som kommer att etsa sig fast. 

Den glädje och lättnad man ser i spelarnas ögon efter varje match är svår att beskriva men 

det måste vara en av de mest, magiskt naturligt uppnådda känsloran som finns, klass med vilken 

drog som helst. 

Det i kombination med hur oproportionellt stort Vm faktiskt är en av anledningarna till att Vm är

världens mest omtalade och enligt mig vackraste turnering. 

Ja hur går då tankarna så här alldeles innan avspark av en ack så betdylsefull match som den mellan Spanien och Chile är? Mest funderar jag kring Spanien och deras vara eller icke vara i den här turneringen. En förslust och de regerande mästarna försvinner redan i gruppsepelet. Oavgjort skulle innebära en ganska prekär situation. Men en vinst och läget ser plötsligt ganska ljust ut. En avgörande match, en match för mästare, en match som kommer visa var fotbollens giganter står. Har lågan hos den gyllene generationen slocknat eller finns det lite glöd kvar under askan?

Del Bosque har valt en anng mer dynamisk uppställning med Pedro istället för Xavi och Javi Martinez istället för en aning ringrostig Gerard Pique. Det var något jag eftersökte efter matchen mot Holland men spelet måste bli både snabbare och rakare för att kunna hota Chile. 

Chile som står för en modern fotboll med enormt hög press, energi, mod och hög arbetsmoral kommer inte vika en tum. De vet att det här är en ´´ones in a lifetime´´ chans, och kommer spela efter det.

Idag är dagen då en stormakt kan få abdikera eller visa sin storhert.
Det är en match ni inte får missa!