Ja det var ju sportkollen som var namnet. Och mest har det varit tal om fotboll. Emellertid är det fullt av andra sporter som är högaktuella för tillfället, speciellt ur svenska ögon sett. Här följer en liten genomgång av de olika matcher, turneringar och lopp jag följde lite närmare förra veckan.

Handbolls VM i Doha, Qatar har dragit igång. Sverige har inlett med tre raka segrar och känslan är att de kan gå riktigt lång. Ingredienserna finns åtminstone. Jag såg bara matchen mot Island men resten av turneringen kommer jag, och råder er alla att kolla på.

Det mest uppseendeväckande med handbolls-VM är dock inte Sveriges framgångar utan de sätt Qatar tagit sig an turneringen. De har med oljemiljoner värvat ihop ett slagkraftigt landslag. Det har till och med värvat ihop en spansk hejarklack, eftersom handbollsintresset i Qatar är i det närmaste obefintligt. Det är ytterligare ett steg i Qatars väg mot idrottsland och turistmål.

För mig har landskamper aldrig handlat om pengar. Det har alltid varit ett länders bästa spelare mot varandra, nationell stolthet i första hand, möjligtvis prestige i andra, men aldrig pengar.

Att supportrar värvas in för att heja på ett främmande land är absurt. Det gör att misstanken om att handbolls-VM, precis som fotbolls-VM är köpt. Köpt för att etablera Qatar på kartan, som turistnation. Om så är fallet kommer det att skada idrotten långt mer än vad vi kan tro. Fortsätter det så kommer trovärdigheten och därmed intresset långsamt att dö. Idrotten, agera!

Skidor-inför Falun-VM

I lördags återupptog jag en mindre förekommande vana med att följa herrarnas och damernas sprint. Denna vecka i estniska Otepää. Intresset för en världscuptävling i längdskidåkning är kanske inte jättestort, speciellt inte för oss unga. Men vid VM och OS brukar intresset stiga markant. Om drygt en månad drar VM igång. Det hålls i Falun, vilket bör öka intresset ytterligare. I vilket fall som helst betyder det otroligt mycket för åkarna. I SVT:s serie Sveriges skidhjältar uttrycker till och med det, svenska guldhoppet Calle Halfvarsson som att han faktiskt rankar det högre än OS, just eftersom det är på hemmaplan.

Hur ser då formen ut?
Nja, sådär. För herrarna blev det ingen pallplats (Emil Jönsson hade en del otur). Så där finns det lite att slipa på. Däremot tog Stina Nilsson en imponerande andraplats, som hon dagen efter tillsammans med Ida Ingermansdotter följde upp med en förstaplats i lagsprinten. Det bådar gott inför VM. Dessutom finns ju Kalla!

Premier League och England

Visst finns det trots allt plats för lite fotboll. I England spelas det just nu för fullt. Premier League, FA-cupen och ligacupen samtidigt! Helgens toppmatch spelades mellan Manchester City och Arsenal på söndagseftermiddagen. Arsenal hade före matchen inte slagit ett regerande mästarlag på 13 år! 13 långa år fick sig sedan ett slut. 0-2 skrevs slutresultatet till. City märkbart uddlösa. Mycket har det skrivits om Arsenals pragmatiska inställning. Hur Wenger släppte sin bollinnehavs-filosofie för att istället ligga rätt i positionerna och invänta Citys misstag/ luckor. Så var det, men samtidigt kombinerade de det med att hålla i bollen i trängda lägen och pressa City-spelarna så fort de hade bollen. Imponerande! Om Wengers önskan om att Arsenal i år ska vara som bäst på våren slår in, är de på god väg.

Det är mycket nu. Chelsea spelade i Premier League i lördags. De spelade i ligacupen i går, på lördag spelar de FA-cupen. Jag tycker det märks. I går mot LIverpool var de inte speciellt bra. De ser faktiskt ganska tröga ut. Matic blottades i går. Likaså backlinjen. Nu fick de visserligen, trots 2-19 i skott till Liverpools fördel med sig ett bra resultat (1-1) och har en god chans i nästa veckas retur på Stamford Bridge. Men det såg verkligen inte ut som höstens Chelsea. Kanske måste Mourinho börja rotera lite? Hur som helst såg Liverpool väldigt piggt ut. Sterling, Coutinho och Markovic har ett otroligt bolltempo och 3-5-2 fungerar väl. Precis som Arsenal ser Liverpool ut att gå en fin vår till mötes. Det var också väldigt bra stämning i går på Anfield.

Till sist. Jag vet att det raljeras en hel del om Man Uniteds dåliga backlinje. Till viss del rimligt. Ibland är det stappligt och förvirrat. Men faktum är att endast Chelsea och Southampton har släppt in mindre mål. Och hade de inte fallit ihop totalt mot Leicester i början av säsongen (5 insläppta mål) hade de bara haft 16 insläppta. Därför, en liten känga till alla experter och tyckare därute.

Hoppas mörkret inte gör er alla allt för deppiga, ha det bra. 

I förrgår spelades årets första och säsongens andra Madridderby. Men regerande Champions League vinnaren får ursäkta. Regerande La Liga vinnaren får ursäkta. Till och med världens bästa spelare får ursäkta. Den här kvällen är tillägnad El Niño.

Sju svåra år. Uttrycket härstammar från ett avsnitt i Bibeln. Det var efter sju år av goda skördar som Egypten, efter Josef, patriarkens förutsägelse, drabbades av sju svåra år. Sju år sedan är det Atletico Madridsonen Fernando Torres lämnade det lag han växte upp i. Det lag han kom att bli älskad i. För Torres har det inte varit sju svåra år. Möjligtvis kan de sju åren delas upp i fyra goda och tre något svårare. Åren i Liverpool kan nästan uteslutande beskrivas som goda. De tre senaste har varit tyngre.

Många är vi som följt Fernando Torres karriär. Från fjunig tonårskapten i Atletico Madrid. Som sylvass världsklassanfallare i Liverpool. Som spjutspets i det spanska lag, som betraktas som ett av de allra bästa landslag någonsin. Någonstans i det hela föll han bort. Visserligen fick han ta del av en Champions League titel med Chelsea och några månader i charmiga Milano. Men han var inte den Torres vi hade förälskat oss i. Torres föll både fort och hårt. Efter lårskadan i slutet av 2008 har han aldrig varit sig lik. Men när han var som bäst, ja då undrar jag om det fanns någon bättre anfallare.

Nu är han tillbaka där allt började. Det är precis så bra det kan bli. Han förtjänar det. Han förtjänar en klubb som tror på honom, som älskar honom. En klubb där han kan spela utan press.

Kan han bli den han en gång var?

Nej definitivt inte. Förutom ett förlorat självförtroende har Torres, förmodligen på grund av sina skador, tappat det steg, som en gång gjorde honom så bra. Det steg som fick Nemanja Vidic, i möte efter möte mellan United och Liverpool att dra på sig röda kort.

Men är han slut?

Nej det tror jag inte heller. Om självförtroendet återfinns så tror jag också att målsinnet kommer tillbaka. Jag tror också att den excentriske och energiska tränaren Diego Simeone är rätt man att återuppliva Torres.

Matchen då?

Den vann Atletico, något överraskande med 2-0, efter mål av Raul Garcia och Jose Gimenez. Målet av Garcia gjordes på straff. Något i mig ville verkligen att Torres skulle ta den. Men kanske var det smart att inte leta sagoberättelser. Hade han missat, hade det kunnat bli ödesdigert. 

Nu gjorde han ändå en hyfsad match. Fick med sig några frisparkar och jobbade, i Atleticostil hårt. Han byttes ut efter 60 minuter, till intensiva applåder.
Efter matchen visade han upp ett leende ansikte.
Han var hemma igen.