I förrgår spelades årets första och säsongens andra Madridderby. Men regerande Champions League vinnaren får ursäkta. Regerande La Liga vinnaren får ursäkta. Till och med världens bästa spelare får ursäkta. Den här kvällen är tillägnad El Niño.

Sju svåra år. Uttrycket härstammar från ett avsnitt i Bibeln. Det var efter sju år av goda skördar som Egypten, efter Josef, patriarkens förutsägelse, drabbades av sju svåra år. Sju år sedan är det Atletico Madridsonen Fernando Torres lämnade det lag han växte upp i. Det lag han kom att bli älskad i. För Torres har det inte varit sju svåra år. Möjligtvis kan de sju åren delas upp i fyra goda och tre något svårare. Åren i Liverpool kan nästan uteslutande beskrivas som goda. De tre senaste har varit tyngre.

Många är vi som följt Fernando Torres karriär. Från fjunig tonårskapten i Atletico Madrid. Som sylvass världsklassanfallare i Liverpool. Som spjutspets i det spanska lag, som betraktas som ett av de allra bästa landslag någonsin. Någonstans i det hela föll han bort. Visserligen fick han ta del av en Champions League titel med Chelsea och några månader i charmiga Milano. Men han var inte den Torres vi hade förälskat oss i. Torres föll både fort och hårt. Efter lårskadan i slutet av 2008 har han aldrig varit sig lik. Men när han var som bäst, ja då undrar jag om det fanns någon bättre anfallare.

Nu är han tillbaka där allt började. Det är precis så bra det kan bli. Han förtjänar det. Han förtjänar en klubb som tror på honom, som älskar honom. En klubb där han kan spela utan press.

Kan han bli den han en gång var?

Nej definitivt inte. Förutom ett förlorat självförtroende har Torres, förmodligen på grund av sina skador, tappat det steg, som en gång gjorde honom så bra. Det steg som fick Nemanja Vidic, i möte efter möte mellan United och Liverpool att dra på sig röda kort.

Men är han slut?

Nej det tror jag inte heller. Om självförtroendet återfinns så tror jag också att målsinnet kommer tillbaka. Jag tror också att den excentriske och energiska tränaren Diego Simeone är rätt man att återuppliva Torres.

Matchen då?

Den vann Atletico, något överraskande med 2-0, efter mål av Raul Garcia och Jose Gimenez. Målet av Garcia gjordes på straff. Något i mig ville verkligen att Torres skulle ta den. Men kanske var det smart att inte leta sagoberättelser. Hade han missat, hade det kunnat bli ödesdigert. 

Nu gjorde han ändå en hyfsad match. Fick med sig några frisparkar och jobbade, i Atleticostil hårt. Han byttes ut efter 60 minuter, till intensiva applåder.
Efter matchen visade han upp ett leende ansikte.
Han var hemma igen.