Det är en vecka sedan OS elden släcktes. Men glöder gör det i allra högsta grad

borta i öst. Två veckors uppmärksamhet var uppenbarligen inte tillräckligt

för gamle Putin, som beordrat in sin armé i Ukraina (som att det skulle vara lösningen).

Nåväl för att kunna begrava OS för den här gången kände jag att en sammanfattning

behövde printas ner på svart och vitt. Här kommer den!

- Jag börjar där allt slutade, med hockeyn.

Turneringen levde inte riktigt upp till förväntningarna och inte heller finalen blev den

festen vi hade hoppats på. Behövs egentligen inte sägas så mycket om det. Får Kanada

ihop det som de fick, är de helt enkelt för bra. Det är också uppenbart att om vi vill se

den bästa hockeyn så ska den spelas på liten rink. Då slipper vi vänta halva turneringen på

att NHL- spelarna ska ´´anpassa sig´´.

Turneringen och Kanadas prestation förskuggades också av Nicklas Bäckströms positiva

dopingbesked, som föranleddes av enorm inkompetens och oprofessionalism.

Det fanns dock ett par ljusglimtar.

Erik Karlsson blev ´´världens bästa Karlsson´´ med hela svenska folket och fick
på riktigt visa vilken fantastisk hockeyspelare och skön människa han är. En

Karlsson som hör och häpna faktiskt stundtals var bänkad sitt sista år i Frölunda,

det hade han inte varit i den nuvarande versionen,tur att sånt inte verkar bekomma honom.

Annars är det lätt att just hockeyspelare missunnas betydelse och popularitet

eftersom de allra bästa inte spelar i Sverige. OS är därför det perfekta skyltfönstret

om du vill bli folkkär,den chansen tog Erik.

Charlotte Kallas triumfetapp på den avslutande sträckan av damernas längdstaffet

är också ett minne jag bär med mig. Antagligen kommer jag minnas det ögonblicket

då Kalla i rent rus susar förbi Finland och Tyskland för resten av mitt liv. Det är när

idrott är som vackrast och jag äroförmögen att i skrift eller ord beskriva det ögonblicket.

Det berörde svenska folket på ett djupare plan. Men antiklimaxet om det varit Kalla och

inte Bäckström som kommit ut som dopad hade minst sagt varit påtaglig.

Starka ögonblick bjöd också Ole Einar Björndalen och Teemu Selänne oss på.

Jag har tidigare hyllat de två här och de är värda ännu lite till. Selänne fick

gråtandes kröna sin fantastiska landslagskarriär( var med redan OS i Albertville 1992)

med ett brons. Björndalen tog fick i sitt sista OS passera legendaren och tillika

landsmannen Björn Dählie i antal OS-medaljer, bara att buga och bocka.

I veckan såg jag bilder på hur mycket OS det fanns kvar från spelen i Sarajevo 1984,

närmare bestämt ingenting. Stora delar av det som byggdes upp och påkostades då

är nu för förmultnat. jag fruktar att det kan se ut på ett liknande sätt i Sotji om 30 år.

Sotji är främst ett sommarparadis med subtropiskt klimat och därför inte helt lämpat

för vinteraktiviteter. Förhoppningsvis kan OS:et ge lite ringar på vattnet men risken är

överhängande att allt i slutändan sammanfattas som ett jippo, där lokalbefolkningen och

allmänheten var de som fick betala priset.

Det är fantastiskt att Norge med en befolkningsmängd av drygt halva Sveriges lyckas bli

tvåa bakom storsatsande Ryssland i medaljligan. Det är faktiskt helt osannolikt, hur bär

de sig åt?

Till sist;

Debatten kring huruvida det är moraliskt riktigt att låta Ryssland, trots kränkningar

mot de mänskliga rättigheterna och förvirrat politiskt ledarskap fårastå värd för ett
OS tänker jag inte ge mig in på. Den debatten har rullat frenetiskt. Ska idrott och politik

blandas ihop, ska man bojkotta spelen osv osv. Något som jag aldrig uppfattade sades

var att det faktiskt är bra att Ryssland får hålla ett OS. Det gör ju att hela världen får

nys om hur det verkligen ser ut i Ryssland, hade OS däremot inte hållits i

i ett demokratiskt och politiskt korrekt land hade det på sin höjd som                                               

                

mest skrivits en notis i tidningen om hur förhållandena i landet är.

Men med OS går tidningarna in på djupet och Ryssland dissekeras noggrant. Nu vet

alla vilket bristfälligt land Ryssland är och hårdare tag kanske kan etableras mot dem.

Ole Einar Björndalen tog idag, i mixed-staffet sitt andra OS guld i Sotji.

Han passerar därmed Björn Dählies rekord i flest antal medaljer i en vinterolympiad någonsin.

Den prestationen är i sig fantastisk. Vad som gör det

ännu mer fantastiskt är att han i år passerade 40 år, då ska det inte vara möjligt.

Men gammal är ibland äldst, och Björndalen är inte ensam om att åldras i världsklass.

Vad är det då som motiverar dessa individer som trots framgångar långt över det

tillräckliga fortsätter att år efter år lägga ner både kraft och energi?

Jag skulle inte göra alla idrottare rättvisa om jag sa att det endast krävs motivation

och kärlek till sin sport för att utöva den över 40 års ålder. Det finns mängder av

anledningar som gör att du mot din vilja tvingas sluta utöva din idrott. En skada

kan förstöra din karriär, det kan finnas privata skäl och även ekonomiska anledningar

som sätter stopp. Trots detta är ändå den allra största anledningen till att idrottsstjärnor

drar sig tillbaka brist på motivation, passion och lust. Tiotusentals timmar har till slut

tagit ut sin rätt.

Jag tror att det finns ett par gemensamma nämnare till dessa undantag men från

individ till individ har de olika stor betydelse.

Kärleken och glädje förknippat med sporten;

För vissa idrottare övervinner kärleken till sin idrott det allra mesta. Det kan vara en 

tuff skada, dåligt själförtroende, stor press etz etz. Den här typen av kärlek är inte 

det samma som att tycka om att göra någonting utan en högre form av detta,

en livsstil som är på gränsen till ett beroende. Om du älskar att göra någonting, har möjlighet 

att göra det och dessutom tjäna pengar och välmående på det, varför sluta? 

En lättränad kropp;

En kropp som är lätthanterlig och lätt att träna upp är inte ett krav för en lång karriär

men däremot en stor fördel. Om man efter en skada eller sjukdom snabbt kan uppnå 

normal standard blir perioden där man inte spelar (och på så sätt tappar självförtroende 

och motivation) kortare. Försäsong och ledighet blir på så sätt ingen nackdel (som det 

kan bli för andra) utan ger än extra lust och motivation.

Seriösitet;

Denna aspekt hör i och för sig ihop ganska mycket med både ovanstående

påståenden. Om du har en stor kärlek till din sport vill du helst göra det bästa 

av situationen för då blir det ännu roligare och du får ut mer av det. Däremot

kanske du inte per automatik får en mer lättränad kropp av att vara seriös (det

är mer en medfödd egenskap) men påfrestningar blir mycket lättare att handskas 

med om man är seriös med förberedning och under tiden du tränar/tävlar. 

Framgång;

Om du idrottar på elitnivå upp emot 40-årsåldern tenderar du också att vara 

framgångsrik. Det hör så klart ihop med vad jag nämnt tidigare. Om du har en 

stor kärlek till din sport, har en lättränad kropp och är seriös är det enklare att

nå framgång. Lika mycket som det gör att man kan hålla på länge, gör det också 

än lyckosam. Det är dessutom uppenbart att det är roligare att tävla och satsa om 

det ger resultat.

Här nedan följer några på idrottsindivider vars 40-årskris innebär
medaljer och prestationer på högsta atletiska nivå. 

Ole Einar Björndalen

- Denne nyss fyllda förtiårings storhet har jag redan avhandlat i början av texten

och tillräckligt starka superlativ är svåra att finna, men att han med sina 13 OS- medaljer

nu passerat legendaren Björn Dählies rekord talar helt enkelt för sig själv. Han nämner ett

bra huvud, glädje och bra motivation som anledningar till att han fortsätter att lyckas. 

Ryan Giggs

- ``The Welsh wizard`` har sprungit längs den jäkla kanten (som Ferguson uttryckt det)

i 23 år nu och passerade 40 i November förra året. I en bransch där de flesta väljer att 

sluta vid 30 års ålder är ett Giggs ett unikum och en förebild av högsta klass. Han tror inte

att han hade fortsätt så här länge om han spelat i en annan klubb och framhäver seriösiteten 

som viktigaste ingrediens till att han fortfarande spelar. 

Javier Zanetti

- Vilja, professionalism och ödmjukhet är bara några av de egenskaper som utmärker

II Capitano och han förtjänar mer än bara en notis här, men det kanske kommer?

Killen som stack ut och sprang ett par timmar innan sin bröllopsvigsel, som vunni

ett otaligt antal medaljer väljer att se ålder som endast en siffra. Går det att säga

emot honom?

Teemu Selänne

- Denna finska sniper som innehar rookie- rekordet för både flest 

antal mål och poäng under en säsong i NHL gör just nu sitt sjätte OS.

Det är en helt enastående siffra i en sport där fysisk styrka är 

av största vikt. Selänne saknar inte troféer, han har bland annat ett 

Stanley cup guld från 2006. Vad saknar han då? Ett OS -guld såklart.

I och med dagens kvartsfinalsvinst mot värdlandet Ryssland är han ett steg närmare.

Kimiko Date- Krumm

- Det mest anmärkningsvärda Med japanska Date- Krumm är faktiskt

inte att hon 43 år gammal fortfarande spelar tennis på högsta nivå utan

att hon lyckas göra detta trots ett uppehåll på 12 år! 

Hon är den äldsta någonsin att besegra en topp-10 spelare(40 år och 17dagar)

och äldst att ligga topp-50 på WTA- rankingen. Hon anser att hennes hälsosamma

livsstil är den största anledningen till varför hon kan, trots ålder, hålla en sån hög nivå.

Therese Alshammar

- Vår alldeles egen Tessan är ännu inte i sina 40. Men trots 71 internationella

mästerskapsmedaljer och nybliven mamma satsar hon stenhårt mot OS i Rio 2016.

OS- guld är likt Selänne den enda medalj hon saknar, men bli inte förvånade om 

hon står där överst på prispallen. Hon inspireras av Dara Torres som tog OS- silver 

som 41 åring och tycker inte ålder spelar någon roll utan att man är så gammal man

känner sig.

David Beckham deklarerade idag att han har planer på bygga upp ett ´´folkets lag`` i Miami med spelare ´´Becks´´ spelat med och känner efter sin tid i flera klubbar av yttersta världsklass. Det fick mig att genast

att tänka tanken, hur pusslar man ihop det absolut bästa lag med spelare David Beckham spelat med.

Innan vi börjar med detta fantasy lag, som är roligt men desto

mindre intressant måste jag först och främst hänge

mig lite åt huvudpersonen i detta inlägg,

nämligen David Beckham. Eftersom jag tror att majoriteten av alla människor

på denna jord vet vem Beckham är, ska jag inte berätta så mycket

om och kring honom utan främst om vad han

betytt för mig och vad jag tror hos många andra fotbollsälskare

av min generation.

Förr eller senare kommer det i den här bloggen

framgå att jag är förälskad i ett visst fotbollslag. På

klyschigt manér kan vi kalla det passion,kärlek eller

vad helst ni vill. Det kan låta töntigt och naivt men

that´s a fact, som man säger. Hur som helst, David Beckham slog igenom

i detta lag i början av 90-talet och är grunden till denna passion.

Jag vet inte vad det var, men min teori säger att någonting i mig(

som för många andra) gick igång på denna nummer 7. Inte så

konstigt kanske, med karisma, personlighet och utstrålning färgade

han gissningsvis många av min generations hjärtan röda.

Det behöver som sagt inte sägas så mycket om vad Beckham betytt

för fotbollen i ett lokalt, regionalt eller för den delen

globalt perspektiv. Vart han än färdats längs fotbollskartan har han

höjt intresset enormt och inte bara runt fotbollen utan över hela den

stad han befunnit sig i. Han har antagligen fått fler tjejer än någon

annan spelare att titta på fotboll och tusentals barn att börja spela.

Nog om det. Beckham lämnade ´´det där laget´´ efter han blivit större än

klubben i sig och började i ett lag där stjärnglans inte är någon nackdel, utan

snarare en fördel. Men min kärlek stannade kvar och växer för varje år, fantastiska

ögonblick, glädje och förhoppning blandas med frustration, förtvivlan och
frustration. Detta som ofta sammanfattas passion har jag till stor del

Becks att tacka för, så tack David, du förändrade mitt liv.

Här kommer också laget. Man förundras över vilka spelare Beckham

har haft nöjet att spela med och inser att det är ett fullständigt komplett

och helt livsfarligt lag som i sina bästa stunder skulle vara fullkomligt

ostoppbara. Eller vad säg som det här.

OBS! Har valt att se varje spelare från när de var i sin prime och inte när beckham

spelade med dem. Dessutom har jag skippat landslaget(hade blivit för jobbigt) 

                                           Ikér Casillas
Gary Neville     Alessandro Nesta                  Sergio Ramos     Roberto Carlos

Luis Figo            Zinedine Zidane               Paul Scholes            Ronaldinho 

                        Zlatan                    
                      Ronaldo
                                                  
                                          
              

Bänken; Peter Schmeichel, Rio Ferdinand, Thiago Silva, Andrea Pirlo, Ryan Giggs,

Eric Cantona och Raul

Bubblare; Jaap Stam, Fabio Cannavaro, Gianluci Zambrotta, Dennis Irwin,

Claude Makelele, Roy Keane, Clarence Seedorf, Ruud Van Nistelrooy,

Andy Cole och Michael Owen

Jag har antagligen glömt en hel drös med spelare men på rak arm och lite

google hjälp har jag tagit ut det lag med allra bäst spets. Såklart väldigt svårt att bänka

fantastiska spelare som Raul, Pirlo och Giggs och man kan alltid argumentera för och

emot men det vi kan konstatera är att David Beckham inte bara har sett otroliga

städer utan inte minst helt fantastiska spelare och Miami kan bli ett rätt hyfsat lag.

Detta blev ett riktigt nörd inlägg där säkert dem flesta av er checkade ut

redan innan jag presenterade laget men om någon läste allt, kom gärna med synpunkter

För dryga 2 år sedan drabbades Darren Fletcher av Ulcerös Kolit. Vid den tidpunkten var han i stort sett ordinarie på det United mittfält som året innan blivit engelska ligans mesta mästare med 19 titlar. Efter att i många år stått i skuggan av Paul Scholes var Darren Fletcher nu redo att på allvar infria de högt ställda förväntningarna han haft

sedan tiden i ungdomslaget och debuten 2002. Då kom problemen.

Ulcerös Kolit är en inflammatorisk kronisk tarmsjukdom och beroende på hur kraftig inflammationen är och hur stor del av tarmen som är drabbad kan den ge hemska symtom och det kan vara svårt att leva ett normalt liv. Problemet med sjukdomen är att den löper i perioder och varierar i verkningsgrad. Den är därför svår att känna igen och behandla.

Fletcher kan ses som en av de mest lojala spelarna i det Manchester United som byggts upp av Sir Alex Ferguson. Han klagar aldrig om han sätts på bänken och han har i stort sätt spelat på varenda position( undantagsvis målvakt). Det är en spelartyp som underskattats i Uniteds framgångsera(ex: John Oshea, Ji Sung Park, Phil Neville m.m.) och i fotbollsvärlden överhuvudtaget. Utan sådana spelare erövras inte titlar.

I dagens Manchester United finns inte spelare av den här typen i samma utsträckning. Tidigare nämnda spelare har försvunnit och just nu kan jag bara se två med någorlunda likadana kvalitéer, Ryan Giggs och Phil Jones där Giggs är för gammal för kontinuerligt spel och Jones får ses som något för orutinerad.

Darren Fletcher kan därför bli en nödvändig injektion i Moyes nya lagbygge. Jag tycker mig redan se ett stabilare lag när han och Carrick spelar tillsammans. Stabilitet är också prioritet ett när spetskvalitet som Rooney och Van Persie kommit tillbaka från skador och Juan Mata värvats från Chelsea.

Den skottska landslagskaptenen bokstavligen blöder rött och det är det som varje spelare hos Red Devils måste göra denna vår om inte United ska missa Champions League för allra första gången.

Med detta sagt ska man ha i åtanke att han lider av en kronisk sjukdom som i perioder kan te sig ganska bra för att i andra perioder slå riktigt illa. Därför kan Fletcher inte ses som ett säkert alternativ, men för Untied skull och inte minst för hans egen hoppas jag att han får vara frisk och kanske kanske blir den spelare han var för 2-3 år sedan.