Det blev en solskenshistoria när Sverige mötte ett decimerat Montenegro i söndags. Sverige förväntades vinna, behövde vinna och gjorde det. Även om det, sista matchen före semestern darrade lite i andra halvlek.

Före matchen var snacket mest om Zlatans kommentar – Sverige var bättre under Lagerbäck. Citatet piskades upp i media men blev ingen stor grej när både spelare och Erik Hamrén själv ställde sig bakom det. Med raka ryggar sa de helt enkelt sanningen. Tänk om spelare alltid uppträdde så. Vilken förlust för media.

Mitt emellan två mästerskap var det svalt intresse för matchen. Givetvis finns förklaringen att de unga herrarnas och damernas mästerskap prioriteras högre. Men trots det upplever jag att intresset för a-landslaget generellt sätt, för bara två, tre år sedan var högre. Man pratade mer om det och det betydde helt enkelt mer. Två raka missade mästerskap, plus saknaden av nya profiler har helt enkelt gjort sitt. Därför var segern mot Montenegro viktig. Vägen mot EM ligger nu likt en äng, öppen och klar och det är precis det som behövs för att intresset ska öka.

Om snacket innan matchen handlade om Zlatan, handlade själva matchen ännu mer om Zlatan. I ett annars mediokert Sverige, var han tungan på vågen och båda hans mål vittnar om en nivå i världsklass. Mot ett lag som Montenegro räcker det faktiskt att Zlatan har en bra dag för att kunna göra två mål.
Jag är inte ens säker på att Sverige vunnit utan honom. Men allt detta vet vi ju reda. Det som däremot slog mig vad gäller Zlatan var vilken oerhörd glädje och energi han visar upp när han gör målen. Han är 34 år och har inget att bevisa, har redan passerat det svenska målrekordet, i en match mot Montenegro men firar som om det vore hans första mål. Jag tycker det är stort. Det visar att han fortfarande brinner för både fotboll men framförallt för Sveriges landslag. Det faktumet gör att EM-deltagande känns ännu mer klart. Det visar också att tiden efter fotbollen kommer bli tuff för Zlatan. Han kommer sakna det.

Och Sverige kommer sakna honom.

Utöver Zlatan var nog den överdrivet bespottade Andreas Isaksson bäst. Han gjorde en helt fenomenal räddning och räddade ett svenskt fiasko. Att han varit Sveriges förstamålvakt i över tio år är inte konstigt. Det är snarare konstigt att han aldrig spelat på den högsta nivån. Jag tycker han är underskattad.

I övrigt tycker jag det var kul att höra Anders Svenssons kommentar om Kim Källström. De har ju ofta kamperat ihop med varandra men ofta även konkurrerat. Han sa att Kim ofta söker den avgörande passningen, kanske ibland för ofta. En kommentar som kändes en aning bitter och samtidigt vittnar om en spelare som ägnat tid åt att analysera en konkurrents svaga sidor. Just kommentarerna om spelarna tycker jag annars göt Anders Svenssons kommentering intressant, speciellt när han så nyligen spelat med de flesta.

Ja ett mästerskap hade varit otroligt roligt. Satt och kollade lite gamla fotbollskrönikör häromdagen och det ät ju nostalgiskt i sig men de blir alltid mycket bättre när Sverige varit med.