Om två veckor drar skid-VM i Falun igång. Hemma VM alltså. Den svenska truppen är uttagen utan större skrällar. Jag har tidigare skrivit om SVT:s miniserie Sveriges skidhjältar och ju mer VM närmar sig desto starkare känns serien.

3 av 5 avsnitt av Sveriges skidhjältar har sänts hittills. Vid flera tillfällen av programmet tåras det bokstavligt talat i ögonen på mig. Några gånger fäller jag till och med en tår eller två. Det är rätt intressant att fundera över anledningen till att just det programmet berör mig så kraftigt. För det första är det nog nostalgikern i mig som berörs. Många scener är från OS i Sotji, vilket var så otroligt fantastiskt att följa. Det var ett närmast perfekt OS där Sverige utmanade, den inom skidvärlden ständiga storebrodern/ systern Norge och till exempel vann både herr och dam-stafetten. Vallningen var ihållande bra och framgångarna födde framgångar. Vad som gjorde OS:et ytterligare positivt för många (speciellt svenskar) var att den ständiga kärleks/hatpersonen Petter Northug hade de riktigt tungt. Dålig form och dåliga skidor berövade skidprofilen framgångar. Vi jante- Svenskar gillar ofta när den kaxiga får vad han förtjänar, så att säga. I år har det tvärtom. Norge har varit fullständigt överlägsna och Northug tillbaka i gammalt gott slag. Nu har han dessutom en bror som visar gryende form. Ännu mer Northug alltså. Men det ska tilläggas. Under mästerskapssäsonger är det mästerskapen som gäller. Det känns också som att Svenskarna prioriterat VM högst.

 
Nostalgi i alla ära. Det som berör mig allra mest den passion varje åkare visar. Bakom kulisserna har det blivit ännu tydligare hur mycket blod, svett och tårar de faktiskt lägger ner. Allt, verkligen allt är inriktat mot att bli snabbare, starkare och bättre. Det har man inte riktigt i åtanke när man ser de olika tävlingarna. På något sätt blir de därför mer förståeligt den enorma glädjen, eller för den delen besvikelse åkarna visar upp i TV-rutan.

När man sedan förstår att skidåkningen kanske inte alltid är så fantastiskt glamourös blir man än mer imponerad. Vissa dagar är träningen bara otroligt grå och tråkig. Men var dag är de ändå där. I skogen, i gymmet, på löpbandet eller i spåret. Gnetar, stånkar och bara åker, mil efter mil, efter mil.

Det sista som på något sätt värmer mitt hjärta handlar om den ekonomiska situation de flesta skidåkare befinner sig i. Många av dem får vända på kronorna för att få det att gå ihop med resor, utrustning och så vidare. Det finns en sekvens i serien där Charlotte Kalla, Anna Haag och Emil Jönsson filmas för reklam. Det är tydligt hur de verkligen ogillar det. Det är kallt, långtråkigt och träningstimmar som försvinner. Men de måste genomlida det. De behöver pengarna och sponsorerna för att kunna fortsätta träna och nå sina drömmar. Och genomlida är de bra på. De genomlider ju mördande träningspass varje dag, året om. Det gör sporten så skrämmande romantisk. De genomlider för att genomlida. För några sekunder av eventuell eufori. Det är det som är sport. Och vad som gör det ännu mer starkt är att just den här typen av passion på många sätt är på väg att försvinna.

Det är bara att jämför med fotboll. Där finns det inga som gör reklam för att få kunna hålla på med sin sport. De gör det för att få ännu mer pengar. Där försvinner passionen steg för steg. Allt mer handlar om pengar. Inom skidåkningen är passionen intakt.

Det finns också någon helt otrolig äkthet inom landslaget. Det verkligen lyser genom rutan. Skratten är äkta, svetten är äkta, känslorna äkta. Det måste också vara rätt unikt vilken lagsammanhållning det finns i landslaget. Trots att det till stor del är en individuell sport. De tar verkligen hand om, och bryr sig om varandra. Det är stort.
Serien har gjort mig ännu mer exalterad över hemma-VM.
Jag rekommenderar er att kolla ni med.